Det var en fredag eftermiddag. Misstänkte att jag var gravid så på väg ner till apoteket tände jag en ciggarett och tänkte att denna är kanske den sista jag röker!

Fimpade och steg in på apoteket och handlade ett graviditets test och gick sedan hemåt.

Jag och Stefan stod lutade mot stickan och såg hur det sakta men säkert blev ett plus tecken och vi blev jätte glada!

Och då slutade jag röka! Tände inte ens en sista "avslutnings cigg" som Stefan undrade om vi kunde ta.

Idag är jag verkligen anti cigarett! Avskyr röklukten som tusan. Tänk att man själv en gång har haft den äckliga lukten i kläderna. Tror faktiskt inte att jag någonsin kommer att börja röka igen.

/ Mona

Igår kväll åkte jag in till akuten i lund efter att ha pratat med vårdcentralen. Var framme kvart i sju. Det var helt tomt i väntrummet vilket är väldigt ovanligt! Då tänkte jag med en gång att detta kommer nog att gå ganska fort.

Tar en nummerlapp och har nr 155. Tittar på tavlan och där står det 154. Sätter mig ner på en av stolarna och då kommer smärtan i magen och det gör fruktansvärt ont. Jag böjer mig framåt och det gör iofs inte saken bättre, det känns som om det blir värre och värre. Sitter ungefär i två minuter sen plingar det och en sköterska kommer. Jag reser mig upp och ja jävlar vad ont det gör då! Börjar tjuta som ett litet barn och då frågar sköterskan hur det är med mig och med en pipig röst förklarar jag att jag har fruktansvärda smärtor i magen.

Jag blir inskriven och så får jag lämna både blod och urinprov. Sen visar hon mig nästa väntrum och där sitter ju allt folk!

Sätter mig ner och tårarna bara rinner och jag önskar så att Stefan var med mig så att jag hade haft en axel att luta mig mot och få tröst. Kändes så konstigt att gråta öppet bland andra människor! Men sen blev det faktiskt lite bättre och jag kunde tillslut stå emot smärtan lite bättre. Blickade mot klockan och den var strax efter sju och nu förmodade jag att kvällen skulle nog bli lång i alla fall.

Vid kvart i åtta var det bara jag och två andra kvar i väntrummet och då kom den jobbiga smärtan tillbaka och jag började gråta igen. Ville bara därifrån! En kvart senare ropade en manlig sköterska upp mitt namn. En väldig pluffsig man i 40 års åldern som jag fick känslan av att han var nog ganska trött på sitt yrke. Han presenterade inte sig utan så bara: "följ efter mig".

Han visade mig till rum nr 14 och mitt i rummet stog det två stolar och med en kraftig suck puttade han in dem mot väggen och sa: " Jag ska hämta en brits till dig, slå dig ner så länge."

Han gick ut ur rummet och man riktigt hörde han släpade fötterna efter sig. Sen kom han in med sängen och jag fick äntligen vila.

Nu var klockan åtta. Nu trodde man att det skulle gå fort och att läkaren snart skulle komma. Men så här funkar det på ett sjukhus:

1. Du kommer först in i det stora väntrummet. Blir inskriven m.m

2. Nu kommer du till mellan väntrummet. Här kan man sitta väldigt länge och vänta och vänta. Antingen läser du en tidning eller iaf bläddrar och ögnar igenom den. Eller så tittar man lite försiktigt på de andra och tänker att de verkar ju inte må så dåligt ;) Sen när en sjuksköterska kommer kollar alla på henne/honom och man hoppas att ens namn ska bli uppropad.

3. Ditt namn blir uppropad och man ler inombords att äntligen är det min tur. Nu kommer du in i ett rum som vi kan kalla det lilla väntrummet! Sjuksköterskan säger: "snart kommer läkaren."

Men även här inne kan det ta nästan lika lång tid som det gjorde i mellanväntrummet. Men man har ändå ett hopp att snart kommer han.

Jag lade mig ner på britsen och hade så ont och var samtidigt väldigt trött och utmattad. Hade varit vaken i nästan ett dygn! Ringde och pratade lite med Stefan för att höra hur det var med honom och Bastian samt meddela hur allt gick för mig. Efter samtalet började jag frysa och gick ut till personalen och frågade om en filt och kvinnan jag pratade med lovade att snart komma in med en. Men det löftet höll hon inte och jag fick ta min kofta om mig.

Efter en timme knackar det på dörren och där stod en läkare! Vi gick igenom allt, han lyssnade, klämde och kände och då gjorde det såå sjukt ont! Efter en stund gick han och kom tillbaka med en kirurg som också skulle göra en bedömning. Sen började de prata med varandra på fack-språk och där låg lilla jag och undrade vad tusan de pratade om. Sen bestämde de iaf att jag skulle lämna ett avföringsprov somodde ska göra en odling på och så ska läkaren kontakta mig så fort provsvaren är klara. Det visades också att jag hade förhöjd sänka genom blodprovet så jag har en infektion i kroppen. Sen gick de igenom vad jag kan äta och dricka och sen lämnade jag min avföring och nu var klockan tio och dags att åka hemmåt.

Ja det var min tripp till akuten. Nu får man vänta och se vad som händer. Jag tror att det börjar bli bättre då jag känner mig lite bättre idag.

Nu ska jag vila!

Kram